Upp och ned.

Sista veckorna har varit en riktig berg- och dalbana både fysiskt och psykiskt.

Misstänker att alla nej man fått på auditions tryckt ned mig lite hårdare än jag vågat tro… Och i kombination med en känslomässig vilsenhet även på det privata planet så har jag haft svårt att hitta någon glädje och motivation till att göra det jag gör om dagarna…

Tänker att det inte är något att himla om för vi har väl alla våra berg och dalar i livet, och jag känner faktiskt att det börjat vända så smått vilket är tur för imorgon ska vi casta till vår slutproduktion som vi sätter upp på Oscars i maj!

Kan inte berätta vilken musikal vi ska göra ännu, men snart så…


Var förbi Sofia och klippte av mig håret häromveckan så numera går jag runt och känner mig lätt naken om dagarna, men oj så skönt det är. Tack!


Den här veckan har vi riktig Deluxe-vecka på SMU med både casting och massa redovisningar av arbeten vi håller på med så vi har alla mentalt förberett oss på ordentligs urladdningar och kanske rent utav en härdsmälta lagom till fredag eftermiddag då vi går på sportlov.

Nu skall jag sjunga igenom låten till morgondagens casting ett par gånger och sen blir det sova för hela slanten!

/A

Skandinavien Runt

”Det är väl fan vilken bransch man gett sig in i…”

Den tanken slår mig varenda gång jag anländer till en audition och man ser alla hoppfulla ansikten, ibland hur många som helst och ibland lite färre… Men atmosfären är alltid densamma. Spänningen, nervositeten och adrenalinet i luften går nästan att ta på och alla slåss vi om samma eftertraktade jobb.

Och vad är det juryn vill ha egentligen? 

Bästa sångaren? Bästa dansaren? Den långa killen? Den korta killen? Den äldre killen? Den yngre killen? Den mörkhåriga? Den ljushåriga? Osv osv…

Många faktorer man inte ens kan påverka spelar in, men alla vill vi och hoppas lika mycket…


I helgen var jag iväg på en liten ”audition-turné” med musikalauditions i Köpenhamn och Malmö, och slutligen en show-audition i Oslo.

Man kan väl säga att det gick bra, men inte tillräckligt bra, än en gång… Men som jag pratat om tidigare så går det ju inte göra mer än sitt bästa och jag är absolut nöjd med mina insatser… Och räcker inte det, nej då är det väl fasen inte min tur den här gången tänker jag!? 

Många säger att man kan få 100 nej innan man väl får ett ja och när jag då tänker att det kanske är 94 nej kvar i min kvot så blir man ju lite uppgiven, men man kan väl inte ge upp hur som helst?! Det är inte sån jag är. Jag bryter ihop lite, och kommer igen.


Jag har i alla fall fått visa upp det bästa jag kunnat och vem vet, kanske blir man ihågkommen och påtänkt till något annat i framtiden… Man vet aldrig, men man lär sig sannerligen alltid något och det är väl ändå härligt?

Nu ligger jag på soffan med en redig förkylning och trycker i mig apelsin i hopp om att bli frisk.

Tre länder på fyra dagar sätter sina spår så att säga men det är bara att satsa vidare!

/A